Efter gymnasiet började jag inte studera på universitet. Istället började jag direkt på en yrkesskola för grafiskt arbete. Tryckeribranschen var då, och är nog fortfarande, betydande i Stockholm.

Den grafiska yrkesskolan var tvåårig, men efter bara ett år där bestämde jag mig för att söka arbete. Det fick jag ganska omgående på ett stort tryckeri inom en ännu större koncern.

Tryckeriet låg i min förort och hade cirka 500 anställda. Där trycktes en mängd tidningar både i A4-format och större, A3. Jag blev lärling på tryckeriets sätteri. Det var den avdelning där tidningarnas original på ljusblårutat papper klistrades upp i enlighet med en lay-out. Det var förvånande mycket handarbete. Spalter, bilder och rubriker sattes upp på större pappersark. Vi klistrade ett original så noga det gick efter lay-outen. Skar gjorde vi med våra skalpeller, i enlighet med skissen. Linjer fanns på självhäftande rullar, som vi klistrade fast. Ett petigt arbete, där det till en början inte var så lätt att få linjen rak. Man behövde ha "nimma fingrar", som det heter på skånska.

Sedan fotostatkopierades alltihop och dessa papperskopior skickades inte med post utan kördes med en särskilt anställd förare i bil från tryckeriet till redaktioner över hela stan. Där markerade journalister och redaktörer sina ändringar skriftligen. Vår förare körde därefter tillbaka korrekturet, som vi fick. Vi skar och klistrade sedan i originalet, förde in ändringarna. I stort sett allt detta arbete utförs ju via datorer idag. En närmast total förändring.

Vår yrkestitel var 'fotosatsombrytare'. Men någon berättade att vi brukade kallas 'klisterprinsar' eftersom jobbet i tryckeri och bokbinderi var mycket tyngre.

Att spåna och hitta fortel

Vi hade ofta roligt och pratade när vi satt vid våra ljusbord och skar och klistrade original. De som satt bredvid mig var typografer som arbetat sedan de var 14-16 år. Blysättningsmaskiner var det som gällde när de började. Det fanns en enda kvar i lokaerna. 

De flesta kollegorna var flera decennier äldre än mig och lever idag i många fall inte längre. Det fanns särskilda ord, ur ett skråspråk som användes dagligen. Den som man satt bredvid "spånade" man med, kallades det. Det var ett slags samarbete alltså. Vi var varandras "spåne" följaktligen.

Vinjetter och annat som skulle upprepas i tidningen fanns i särskilda lådor där man gick och hämtade dessa små pappersbitar, som det idag var. Tidigare hade det ju varit av metall. "Fortel" kallades det, av tyskans "vorteil", fördel. För snacket som uppstod vid sätteriets arbetsbänkar har jag senare läst att det till och med fanns ett särskilt ord: "daj". Många av grafikerna hade sitt särskilda smeknamn; det var "Tuppen","Snurran" och "Hörnan" och en del annat. Fast många kallades bara för sitt vanliga förnamn. Sätterichefen kallades "Kajan", baserat på hans förnamn. En besvärlig förman hade fått namnet "Ruskan".

Min handledare när jag började som lärling var tysk från staden Ulm i södra Tyskland. Han var 12 år när andra världskriget slutade. Han och andra småkillar spelade fotboll i ruinlandskapet som bildats efter alla bombningar. 

- Precis dagarna när kriget började ta slut kom ett amerikanskt stridslygplan flygande tätt efter marken, berättade min handledare. Han svängde mot oss och började skjuta med kulsprutan. Vi sprang för våra liv. Ingen dödades men vi var flera som gjorde på oss av rädsla, berättade han. - Jag kommer också ihåg hur några soldater började ge sig på en kvinna. Men då kom amerikanska militärpoliser och slog dem med batongerna. De räddade henne. 

Originella typografer

En av sättarna var fransman. Han hade när tyskarna ockuperade Paris hoppat på ett godståg i smyg. Det förde honom långt bortom Frankrikes gränser. Och sedan tog han sig till Sverige. Han brukade överdriva sin "franskhet" och hade svart mustasch, basker och en halsduk kastad över axeln som gjorde att han såg ut som en äkta parisare. Mina arbetskamrater berättade om ännu originellare typografer än dem själva som de mött som unga. En brukade bre sina smörgåsar med typometern, den typografiska linjalen av metall där man mätte i cicero och punkter istället för millimeter och centimeter. Ibland kom samme man cyklande till jobbet klädd i frack. Han uppfyllde verkligen myten om originaliteten hos typografer eller 'konstförvanter' som det gamla namnet löd.

Vi var en grupp på tryckeriet som var politiskt aktiva inom vänstern och ordnade studiecirklar och delade ut flygblad. Vi startade en arbetsplatstidning också som spreds på alla avdelningar. Cheferna var mycket intresserade av den och tog kopior av den i sätteriets kopiator.

När de märkte att jag tillhörde den mer samhällskritiska vänstern, höll mina arbetskamrater ofta med. Flera var eller hade varit politiskt aktiva själva. Men många tyckte inte om att det vid den tiden också klagades för mycket på det samhälle som fanns nu. 

- Det var mycket värre förr, underströk flera. Kom ihåg det, Henrik.