- Du har för många järn i elden. Bara du slutar med det så kommer allt att gå dig väl i händer.

Engelskaläraren och min klassföreståndare svenskaläraren med tyskt ursprung står och talar med mig på skolgården våren 1976. Det är dagen före avslutningen på gymnasiet.  - Och en sak till: proletariatets diktatur fungerar inte. Den som står med spaden i handen kan aldrig ha makten.
De visste ju bägge att jag var politiskt aktiv i en ungdomsorganisation på vänsterkanten. De ville väl deklarera sin egen ståndpunkt och erfarenhet. Klassföreståndaren hade släkt i Östtyskland. Engelskaläraren hade bott i Sydafrika. Kanske ville de visa att de tog mina politiska idéer på allvar och vara lite faderligt välvilliga. Ge ett gott råd till en ung man med överhettad hjärna.
Men ibland tänker jag på deras yttranden, och funderar på vad de egentligen menade. Att ha för många järn i elden är ju inte bra. Det hade de rätt i. Några av järnen blir ju då lätt kalla. Bättre med bara några få, eller bara ett, som man ser till är glödande hela tiden.

Helt obegripligt
Det andra yttrandet går ju att se som en varning för hur det kan gå med revolutioner som de i Sovjet och Kina. En elit går efter en tid in och tar över i alla fall, trots att revolutionen har störtat det gamla klassamhället. Eller ville de kanske ge en vink om att de faktiskt var anhängare av att en elit alltid skulle styra samhället, där den "som står med spaden" ingen makt har? Att de i själva verket inte trodde på demokrati i meningen folkstyre? Det skulle de nog dock aldrig gått med på själva om jag frågat.
Att andra världskriget mitt avslutningsår på gymnasiet slutat bara 31 år tidigare ter sig så här i efterhand helt obegripligt. Kriget var för mig som var 18 år gammal då en mycket avlägsen historisk händelse, i svartvitt. Mina gymnasielärare var heller inte som till exempel Jan Myrdals lärare nazistsympatisörer eller vänner av Hitlers Tyskland. Däremot hade en del av dem drabbats av världshändelserna som blev följden. Jag visste ju att flera av mina lärare och även rektorn själv - han var frivillig i finska vinterkriget och socialdemokrat - hade kopplingar till kriget. Några hade alltså till och med varit med mitt i det. Som soldater.

Ser ni fönstret?
En del hade jag också fått höra genom min äldre bror som gått på samma gymnasium tidigare:
- Det började finnas många elever med FNL-märken på sig på skolan, berättade han. Och det var ju också en vänstervåg på gång. Gymnastikläraren, med tornedalsfinskt ursprung och även han finlandsfrivillig, brukade peka på trasiga fönster och säga: 
- Ser ni fönstret där? Det är kommunisterna som har haft sönder det.
Min klassföreståndare hade alltså varit ung i Hitlertyskland. Men han var inte alls militärisk eller försökte hålla en stenhård disciplin i klassrummet. Tvärtom framstod han som mer liberal än många andra lärare. Han berättade inte så mycket om tiden i Tyskland under eller mellan lektionerna, men ibland kom det glimtar. På något plan förstod jag redan då att det finns en sanning i ordspråket: "den som talar vet inte, och den som vet - talar inte".Det hade börjat började komma filmer om Hitlertiden på TV, "Holocaust" och andra.- Jag har det på näthinnan, sa min klassföreståndare. Synerna.- Nazismen hade aldrig fått sådant genomslag om inte "Die Pfadfinderbewegung", scouterna, funnits, sa han vid ett annat tillfälle. Först senare slog mig tanken att han själv nog måste ha varit med där. Kanske också varit med om när scoutorganisationen omformades till att bli Hitlerjugend. Det blev ju i Tyskland då efter ett tag socialt oacceptabelt att inte ha med sina barn i Hitlerjugend. 
Han blev u-båtssoldat under kriget. Korpral, det vill jag minnas att någon sa att hans grad var, i ryktesspridningen bland eleverna. Han berättade en gång om en situation på båten. Såvitt jag förstod befann man sig i ett tillfälligt ytläge.- Då kom det en engelskt stridflygplan och anföll, besköt oss med kulspruta. Alla meniga sprang om varandra så klart. Men kaptenen gav exempel på det ideal som fanns bland de tyska officerarna. Han flyttade inte på sig alls utan fortsatte att sitta och läsa japanska samurajdikter. När planet flög bort öppnade han en fönsterlucka och tittade efter det.
- När kriget var slut hade jag bara en amerikansk soldatrock och ett par stövlar, konstaterade min klassföreståndare. Det var allt. Och så en lapp där jag skrivit "Till Uppsala".  Jag ville ta mig till Sverige och studera på universitetet i Uppsala. Jag fick arbete hos några fiskare vid Östersjökusten. Sedan kunde jag ta mig vidare till Sverige.
Samhällskunskap, med historiaVår samhällskunskapslärare var från Lettland och hade varit med i lettiska SS. Men stopp och belägg, han deltog enligt egen uppgift endast som redaktör för deras tidning. I ett försök att inte skickas till östfronten, vilket tydligen lyckades. Han stod själv och såg både den tyska och den ryska inmarschen i Riga. 
Numera var han socialdemokrat, till och med medlem i det underjordiska socialdemokratiska parti som fanns i Lettland, gick det att få reda på senare.
Han hade skrivit en bok om Lettlands historia som blev betydelsefull för självständighetsrörelsen från Sovjet. Och han var mycket intresserad av marxismen. En lektion delade han ut Kommunistiska Manifestet så att vi själva kunde läsa Marx och Engels egna ord.
- Marx trodde att det skulle gå att få ett paradis på jorden, sa han, rättså ironiskt. Rötterna är kristna, antar jag att han menade.
Sverige, det var däremot dårarnas paradis: 
- Stockholm är fullt av spioner, brukade han säga.
Han skrev en doktorsavhandling om lettiska soldater som vaktade Lenin under ryska revolutionen. Vilket hans vänner i oppositionen visst inte var så roade av. Han var en fritänkare tror jag, men också lettisk nationalist.
Efter skrivningar där vi gjort bra ifrån oss brukade han dela ut chokladdoppade skumbjörnar till oss att mumsa på. Först långt senare har jag förstått att det givetvis handlade om den ryska björnen...

Obönhörligen på väg bort
Naturkunskapsläraren, norrman, hade varit med om hur tyskarna ockuperade Norge.
- Vid ett tillfälle gick det faktiskt en granat genom klassrummet där vi satt. Igenom och ut på andra sidan!
En vikarie sa när jag gav henne ett flygblad:
- Det verkar vara en rätt speciell skola du hamnat på hördu, "Argument för frihet och rätt" ligger i lärarrummet.  "Argument för frihet och rätt" var Demokratisk Allians tidning, en organisation på yttersta högerkanten som bl a försvarade USA:s krig i Vietnam.
 
Men den konservativa prägeln på skolan var redan obönhörligen på väg bort. Visst, det stora Karl XII-porträttet hängde kvar inne på rektorsexpeditionen. Och medlemmarna i MSU - Moderat skolungdom - fick stå på scenen i aulan med svenska flaggor i något slags firande av nationaldagen 6 juni. Detta var dock bara rester som var kvar från den gamle rektorns tid som jag förstod det.
 
Samtidigt hade elevsammansättningen ändrats. Och framför allt hade samhället runtomkring gymnasiet ändrats. Vietnamdemonstrationerna avlöste varandra. Vietnamkriget tog slut - men inte med seger för USA. IB-avslöjarna fängslades. Jag  minns den kvällen. Det organiserades telefonkedjor, vi begav oss flera som gick på skolan till häktet på Kungsholmen och stod där bland andra och ropade så att - det har han skrivit om senare - bland andra Jan Guillou hörde oss ända in i sin cell: "Släpp de politiska fångarna!"
 
De flesta lärare jag hade på skolan framstod som högst normala. De pratade inte politik, hade inte koppling till andra världskriget. Dem jag nämnt här stack ut. De var fascinerande personligheter som hade mycket att berätta. Samtidigt var de redan som från en annan tid. Men de var rättså många för att vara på samma skola. Knappast hade de samlats på skolan av en slump. Kanske kan man säga att de delade en "mörk hemlighet" som gjorde att de trivdes i varandras sällskap.